Hege – Anmeldelse

19. mars 2013    

    När Hege Brynildsen sjunger sänker sig det stora vemodet. Hon öppnar sin obetitlade debutskiva med en avklarnad tolkning av Amos Milburn-klassikern »Bad Bad Whiskey«, fast Hege ger den skotsk stavning, »Bad Bad Whisky«.

    Men det gör inte så mycket. Hon gör sången till sin egen, scotch eller inte. Hon sjunger med klart och stramt vibrato. Kompet är spartanskt. Fats Kaplin kommenterar varsamt på fiolen, både genom fragmenterade melodilinjer och varsamt uthållna toner. Freddy Holms dobro interpunkterar, och Terje Støldals ståbas ger trygg stadga.

    Det luftiga arrangemanget och Heges varma sång tycks mig återföra sången till dess förutsättningar. Inget fel på Milburns version, naturligtvis. Hans nerdragna tempo gör att låten får andas och kan erövra lyssnaren med sin dyrköpta insikt, men samtidigt underkastas den swing-bluesens krav att svänga. Det gör att originalet riskerar att distansera sig från sin egen erfarenhet. Då genomför Hege ett fint renoveringsarbete.

    Detsamma gäller den andra covern, Geraint Watkins »Only A Rose«. Inget större fel på Watkins heller, men det finns något pseudodramatiskt i hans tolkning som Hege skalar bort. Där påminner hon om en jazzimprovisatör som långsamt söker sig in till musikens kärna, bortom all dekoration och ytliga åtbörder.

    Den reduktiva estetiken präglar också hennes egna sånger. »Healing Hands« ger ett avskalat uttryck för mörderskans längtan efter Gud och försoning. I »I Chose You« tränger Hege bortom den arketypiska självömkan som annars präglar sånger om sviken kärlek och och ger ren och naken gestalt åt den bittra insikten att den svikna faktiskt gjorde ett val. Och »I Used to Sing« rymmer en vacker hyllning till barndomens kyrksång.

    Hela tiden ramas Heges spång in av ett sparsmakat och maximalt smakfullt komp, där varje inpass men också varje paus och tomrum i ljudväven laddas av skickelsediger betydelse. Men någon gång segrar svänget, som i »Funeral Song« där Gøran Grinis piano låter Heges sång strutta fram på ett klassiskt jazzflöde. Även det blir omistlig musik.

    Hege Brynildsen vägleds av sin programmatiska övertygelse att ingen skiva må rymma mer än tio spår. Jag skulle utan vidare velat ha tio till, men hennes idé rymmer också en insikt om konstnärlig kompression och maximering av uttrycket.

    Trots att musiken klockar in på knappa trettiofem minuter, öppnar den en värld och en upplevelse av långt större räckvidd. Hege är en utsökt sångerska och »Hege« en fantastisk debutskiva.

    Tom Skeklesæther har haft ett finger med i spelet. All heder åt honom, liksom åt Fats Kaplin vars produktion präglas av en närmast mirakulös lyhördhet för Heges unika kvalitet.

    Skrevet av:  Rootsy.nu
    Original finnes her: http://www.rootsy.nu/recension.php?id=2024

    0 COMMENTS

    LEAVE A COMMENT
    You filled this out wrong.
    You filled this out wrong.
    You filled this out wrong.
    You filled this out wrong.